Det slår aldrig fel, om man är ute på stigen och springer (och flämtar som vid ett astma anfall för att man eventuellt är lite täppt fortfarande) och möter t ex ett par tanter som är ute och går, så precis när man nästan har sprungit förbi så vänder dom sig om med världens mest förolämpade min i nyllet och skriker "HEEEJ!" Jättearga ser dom ut! Men vadå? Jag brukar väl aldrig heja på främmande människor ute på stan, varför ska jag göra det ute i skogen för? Är det någon oskriven regel? Och eftersom jag redan har hunnit förbi när jag hör  dom så brukar jag bara hinna väsa fram ett "he...ee...ej..." som dom ju knappast lär uppfatta. Den enda som såg glad ut och hejjade i god tid och på ett artigt sätt var en kille som var ute och gick med sin spaniel, vilket stödjer min teori om att hundmänniskor är glada och sympatiska människor. Eller för det mesta egocentrerade medelålders kvinnor. Hela min familj består av hundägande egocentrerade medelålders kvinnor. Men mer om det en annan dag, ska slänga mig i duschen och sen är det nästan dags att hämta kiddo från dagis. See u later