Fick total ångest igår när Elias stack till jobbet och Adina var på dagis och skulle hem till mamma sin sen.

Det. Var. Så. Tyst. Och jag var alldeles ensam!

Så jag kastade mig på bussen till storvik och hämtade hem min grymtande grishund Ambra, det biologiska barn jag inte har och som jag alltid saknar när hon inte är i närheten. Sjukt, blir väl så när man är uppfödd på ett hundhårigt golv. 
På tal om det. Borstade just ur jag vet inte hur mycket päls ur hunden, så snart ser hon väl ut som en holländsk nakenhund. Fattar inte att ingen därhemma orkar borsta, går ju hyfsat snabbt och så slipper man allt hår som hamnar överallt. Eller slipper och slipper, det minskar väl. Kommer ihåg när jag och doggen sov hos Linnéa för att hon var ensam, då var det ett tunt lager hår över precis allt i lägenheten... Remember those days? ;)