Klockan är 15.30 och min kamera är fortfarande inte hemma. Oron gnager i mig. Är det någon som har sett den?! Ska slå en signal till T och höra, för den är ju med allra största säkerhet i hennes trygga närvaro. Hoppas hoppas i alla fall. Jag blir löjligt emotionellt fäst vid mina prylar. Ytterligare ett exempel på det är ju att jag sitter och skriver med tårarna på lut, för min allra käraste lilla bärbara dator ska säljas! Det känns hemskt, faktiskt. Min lilla superpryl som lätt som inget shanghajjar andra datorers nätverk och har varit min trogna vän i ett år nu. Faktum är ju att vi har tre datorer, och det behöver man ju inte direkt, och nu är det ju till och med någon som vill köpa min skruttis. Och den andra datorn är mycket bättre än den här. Men ja... Vi har haft det fint ihop, skruttis o jag.