Linnéa bangade på att gå promenaden idag, så glad i hågen lallade jag iväg ut i skogen, all by my own. Först ser jag en sidostig med en skylt där det står "Kobron, 0,9 km", men jag svänger inte av där. Ett par kilometer senare dyker det upp en till sidostig där det står "Kobron, 1,5 km". Min logik; om jag går in vid 1,5 km markeringen borde jag komma ut vid 0,9 markeringen, verkar vettigt eller hur? 
Så det gör jag, och efter en stund mynnar stigen ut på en äng. Åååh va fiint tycker jag, växer massa ängsull och är så naturskönt så, men vart tog stigen vägen? Åh, jasså låångt därborta är det glest mellan träden, det måste vara där...

När jag gått ca 10 meter upptäcker jag att "ängen", består av mossa och vatten. Stinkande vatten.  Går jag tillbaka? No no, jag är ju redan dyblöt upp til knäna så det är väl ingen idé, plus att det är lika långt att vända som att fortsätta so carry on...

Att gå över den där jävla ängen tar ca 25 minuter. När jag kommer fram till andra sidan är det inte en stigjävel i sikte. Och när jag går tillbaka är stigen jag kom från spårlöst den borta också. Starting to see my problem?

Ringer Elias som skrattar lite åt mig, säger åt mig att gå tillbaka (och det går ju inte), ber mig hålla honom uppdaterad om huruvida jag kommer hem eller inte samt tillägger att han minsann aldrig går vilse, har lokalsinne som en duva, gammal orienterare minsann. Diiiieee maddafacka.... 

Hur som haver, jag driver runt på den där dyängen och tänker att om jag inte hittat rätt innan solen går ner ska jag ringa SOS, hur pinsamt som helst men vad gör man då? Till slut hittade jag en liten råttstig, och efter mycket om och men kommer jag (unbelievable!) till Kobron! Vilket i alla fall är 9 km hemifrån.

Men nu är jag hemma, är trött och grinig. Så blä, nu ska jag ligga under ett täcke och glo på tv.

mvh/The Survivor