Hemma igen då... Det var trevligt att träffa släkten. God mat, som alltid, och ett evigt trugande om att ta mer kakor och tårta, som alltid. Två saker var det som tyngde ner tillställningen dock, en äldre herre som jag inte är släkt med men har känt större delen av livet har fått cancer. Out of nowhere, har inte rökt eller någonting. Baam! typ. Jag vet inte vad jag ska säga, tycker att det är hemskt för hans fru, barn och barnbarn. Ja, och för han själv då såklart. 
Och sen var det Anders då... den numera riksbekanta mördarsvinet. HUR FAN KAN HAN GÖRA SÅ?
Jag, morsan och syrran har lunchat med honom nere på Lappens jag vet inte hur många gånger, för han brukar sitta vid personalbordet och bluddra. Slemmig typ, men vadå? Han har fikat hemma hos min farbror. Min kusins syster har suttit ensam i en bil med honom på en ödslig parkering. Ingen fara med det? JO FÖR HAN ÄR EN JÄVLA MÖRDARE! Alltså, människor som man vet vilka det är gör inte så! Det ska ju aldrig hända!
Stackars lilltjejen som skulle cykla ensam hem för första gången, aldrig att någon tror att något sånt ska hända.
Jag kommer nog inte vidare med det här nu tror jag, är bara ledsen och upprörd över att det skulle behöva hända henne, och för att det kunde ha hänt någon som jag känner.
Tvi.